Introducera soja för bebis: tofu, edamame och sojayoghurt

Soja finns på varje större märkningslista. Den är ett av de nio stora allergenerna i USA, den står på EU:s och Storbritanniens listor över 14, och den finns även på Australiens och Nya Zeelands lista. Vi ställer listorna bredvid varandra i vår jämförelse av de fyra regionerna, och soja finns med i varje kolumn.

För oss avgjorde det om den hörde hemma i introduktionsplanen. NHS sida om matallergier hos bebisar nämner soja bland de livsmedel som kan utlösa allergiska reaktioner, skriver att de "kan introduceras från ungefär 6 månaders ålder som en del av din bebis kost" och råder att man introducerar dem "ett i taget så att du kan upptäcka eventuella reaktioner". Där står också att de, när de väl är introducerade och tolererade, ska bli en del av bebisens vanliga kost. Den andra halvan är lätt att tappa bort när det gäller en mat man sällan lagar.

Tofu var den första formen vi använde, eftersom den kräver nästan ingenting av den som lagar maten. Vi köpte naturell fast tofu, skar av en liten bit och mosade den med en gaffel ner i en grönsakspuré som vår bebis redan åt utan krångel. Silkestofu fungerar också och är ännu mjukare. Ingen marinad och ingen sojasås, eftersom sojasås är salt och inte är mat för bebisar.

Den första smakportionen var ungefär en kvarts tesked, på förmiddagen, en dag utan något annat nytt på menyn. Att börja på morgonen innebar att en eventuell reaktion skulle dyka upp medan vi båda var hemma och vakna. Senare under de två veckorna gick vi över till naturell, osötad sojayoghurt, inrörd i gröt eller serverad på en förladdad sked. Vi läste innehållsförteckningen på burkarna, eftersom vissa smaksatta varianter innehåller förvånansvärt mycket socker.

Edamame ser ut som perfekt fingermat, men det är den inte, åtminstone inte hel. En enskild böna är rund och fast, och det är just den formen som listor över kvävningsrisker pekar ut. CDC:s lista över kvävningsrisker för små barn tar upp hela bönor under proteinkällor och påpekar att "att skära maten i mindre bitar och mosa den kan bidra till att förebygga kvävning."

Så vi serverade bara edamame skalad, kokt tills den var riktigt mjuk och sedan mosad. De första dagarna innebar det att vi mixade den till en slät grön puré med lite vatten. När vår bebis klarade grövre konsistenser tryckte vi varje böna platt med baksidan av en sked så att den inte kunde sväljas som en rund bit. Baljorna kom aldrig i närheten av barnstolen. Det finns mer om det här i vårt inlägg om kvävningsrisker, som också tar upp andra runda livsmedel som vindruvor som behöver samma behandling.

Dag 1 var det en kvarts tesked mosad tofu. Dag 3 en hel tesked, återigen i puré. Dag 7 en matsked tofu, plus ett första försök med naturell sojayoghurt. Dag 14 var soja helt enkelt en del av måltiderna: tofu i ett mos, yoghurt med frukt, mosad edamame på brickan.

Vi höll alla andra nya livsmedel borta under de två veckorna. Det är hela poängen med observationsfönstret: om ett utslag eller en orolig mage hade dykt upp dag nio ville vi ha en kort lista över misstänkta, helst en enda. Vi skrev ner klockslaget för varje portion och allt ovanligt efteråt, även när svaret var "ingenting".

Samma rytm hade redan fungerat för mejeriprodukter, och det spelade roll, eftersom soja och komjölk nämns tillsammans så ofta. Det är olika proteiner, och vi behandlade dem som separata introduktioner med två egna veckor var.

Ofta, men inte alltid, och i långsammare takt än föräldrar kanske hoppas. Den studie som oftast citeras om det här är Savage med kollegor (2010), som följde 133 barn med sojaallergi vid en specialiserad allergimottagning på Johns Hopkins. Deras analys förutsade att allergin skulle ha gått över hos 25% av barnen vid 4 års ålder, 45% vid 6 års ålder och 69% vid 10 års ålder. Författarna sammanfattade det som att ungefär hälften av barnen växte ifrån sin sojaallergi vid 7 års ålder. Barn med lägre IgE-nivåer mot soja vid testning hade större chans att växa ifrån den.

Två saker hindrade oss från att läsa in för mycket i det. Barnen var en remitterad grupp från en specialistmottagning, vilket författarna själva påpekar, så de var troligen mer allergiska än den genomsnittliga sojaallergiska bebisen. Och en siffra om en patientgrupp på en mottagning säger ingenting om ett enskilt barn. Om och när ett barn med sojaallergi ska prova soja igen är något en allergiläkare tar reda på med hjälp av tester, inte något en familj schemalägger hemma.

Sojabaserad modersmjölksersättning kom upp några gånger i vår föräldragrupp, oftast som ett förslag för en bebis med misstänkt mjölkallergi. Det är en annan fråga än att röra ner tofu i en puré, och NHS vägledning om olika sorters ersättning är rak på den punkten: "Använd bara sojabaserad ersättning om den har rekommenderats eller skrivits ut av en BVC-sköterska eller läkare." Samma sida säger att sojabaserad ersättning passar från 6 månaders ålder, men bara under medicinsk uppsikt, och förklarar varför: en bebis låga kroppsvikt gör att den får i sig mycket större mängder fytoöstrogener från soja än äldre barn eller vuxna.

Att byta ersättning var därför aldrig något vi skulle ha gjort på en känsla. En bebis som har reagerat på komjölksbaserad ersättning behöver också en ordentlig bedömning innan något ändras, och symptom på komjölksproteinallergi var där vi började läsa inför det besöket.