Kväljning eller kvävning hos bebis: så ser du skillnaden

Vår bebis kväljdes fler gånger under sina första två veckor med fast föda än under hela månaden därefter, och det lät mycket varenda gång. NHS riktlinjer om kvävning och kväljning beskriver precis det vi såg: en kväljning låter, ögonen tåras, tungan skjuter fram maten mot främre delen av munnen, och det kan komma en ulkning eller en liten kräkning. Ansiktet blev rött. Ingenting med det var subtilt.

Reflexen sitter mycket längre fram på en bebis tunga än på en vuxens när fast föda introduceras, och det är därför en matbit som ser fullt hanterbar ut utlöser den. När bebisar övar på att tugga och flytta runt maten i munnen flyttar sig utlösningspunkten bakåt. Det stämde med vad vi såg hända under ungefär sex veckor: samma mat, långt mindre dramatik.

Skillnaden som betyder något är ljudet. NHS riktlinjer säger det rakt ut: kväljning låter, kvävning är tyst. En bebis som håller på att kvävas kan inte hosta ordentligt, kan inte gråta och kan inte få loss det som sitter i halsen på egen hand. Hudfärgen är den andra signalen. Hos ett ljushyat barn kan läpparna och huden börja se blåaktiga ut; på brun eller svart hud syns det först på tandköttet, insidan av läpparna och naglarna.

Vi läste de två meningarna flera gånger, högt, eftersom vi visste att vi i stunden skulle känna igen mönster snarare än resonera oss fram. Om du tror att din bebis håller på att kvävas är det ett läge för att larma direkt, inte för att avvakta. Ta reda på nödnumret där du bor (112 i Sverige) innan du någonsin behöver det. Vårt har suttit på kylskåpet sedan veckan då vi började med fast föda.

Vi är föräldrar, inte instruktörer i första hjälpen, så det här inlägget kommer inte att gå igenom ryggslag. Den tekniken är alldeles för viktig för att läras in ur ett stycke skrivet av någon som är okvalificerad att skriva det.

Det vi gjorde var att gå en kort kurs i första hjälpen för spädbarn. Brittiska Röda Korset håller sådana kurser, liksom St John i Storbritannien, Australien och Nya Zeeland, amerikanska Röda Korset i USA och lokala ambulansverksamheter på nästan alla andra håll. Två timmar, en gummidocka, en vardagskväll. Det som förändrades var inte kunskapen så mycket som tvekan, eftersom vi redan hade gjort rörelsen med händerna en gång.

Vår barnläkare föreslog att vi båda skulle gå den, och vår barnvakt också. Om du tar med dig en enda sak från det här inlägget, låt det vara att boka kursen snarare än att memorera skillnaden mellan två ord.

Upprätt, varje gång. Vår bebis åt i en barnstol med fotstöd, med stöd för höfter och rygg, aldrig tillbakalutad. Vi matade henne inte i bilbarnstolen eller i vagnen, och ingen erbjöd mat medan de gick omkring med henne, eftersom en bebis i rörelse inte kan ge munnen full uppmärksamhet. En av oss stannade inom armlängds avstånd hela måltiden, med telefonen vänd nedåt.

När hon kväljdes satt vi på händerna och lät henne reda ut det själv. Att fiska ut mat med ett finger kan trycka den längre bak, och hon fick loss den själv inom några sekunder nästan varje gång. Form och storlek gjorde mer av säkerhetsarbetet än någon av våra regler: hela vindruvor, hela nötter, grovmalet nötsmör och hård rå morot behövde alla en annan form snarare än ett förbud. Vår lista finns i matvaror att undvika eller forma om när man börjar med fast föda.

Vi hade tagit till oss idén att baby-led weaning skulle vara det mer riskabla alternativet, och den forskning vi kunde hitta gav inte stöd för det. BLISS-studien i Nya Zeeland (Fangupo med kollegor, Pediatrics 2016) randomiserade 206 spädbarn till sedvanlig vård eller till en baby-led-metod anpassad för att minska kvävningsrisken. Trettiofem procent av spädbarnen satte i halsen minst en gång mellan sex och åtta månaders ålder, utan någon signifikant skillnad mellan grupperna vid någon mättidpunkt.

Kväljningarna skilde sig däremot. Baby-led-bebisarna kväljdes oftare vid sex månader och mer sällan vid åtta månader än kontrollgruppen, vilket ser ut som samma inlärningskurva fast tidigarelagd. Författarnas mer obekväma fynd var att de flesta familjer i båda grupperna fortfarande erbjöd mat som utgör en kvävningsrisk. Vi jämförde de två metoderna själva i baby-led weaning jämfört med puréer.

Vi antecknade kväljningarna bredvid maten, på samma sätt som vi antecknade allt annat den första månaden. Efter två veckor gick mönstret att läsa utan någon ansträngning. Torrt och smuligt utlöste det: rostat bröd utan pålägg, torr kyckling, en riskaka. Allt med fukt eller lite grepp gjorde det inte.

Det formade nästa veckas inköp snarare än nästa veckas oro, och det var hela poängen med att skriva ner det. Det stoppade också vår barnvakt från att upprepa experiment vi redan hade gjort. Hon kunde se att torrt rostat bröd hade gått dåligt två gånger och erbjöd det fuktat i stället. Att läsa tillbaka det mot våra anteckningar från sexmånadersstarten med fast föda hjälpte oss att se sex veckor av högljudda måltider som vanlig utveckling snarare än en lista över tillbud.